Video: Willie Nelson och Shanya Twain sjunger Blue eyes cryin' in the rain.
Countrymusik uttrycker ofta separationstankens smärta. I centrum för texterna är Kärleken, äkta och brinnande, men oftast förlorad. Anledningen till att man förlorat den är vanligen att man betett sig som en idiot på något sätt: supit, varit otrogen eller hamnat i finkan, dvs. man har syndat.
Texten i Blue eyes cryin' in the rain är mer illustrativ av separationen än någon låt jag kan komma på. Texten lyckas inrymma hela den paradoxala idéen om separationen, men jag gissar att författaren inte visste om det när han skrev!
Blue eyes cryin' in the Rain
When we kissed goodbye and parted
I knew we'd never meet again
I den första strofen sker den hemska separationen, tror vi i alla fall. Vi skiljs åt och kommer aldrig mer att se varandra.
Only memories remain.
And/ thru the ages I'll re-member
Blue eyes cryin' in the rain.
"Kärleken är som en döende glöd". Ja, så uppfattar vi det väl i världen när vi är helt absorberade av egots varseblivning. För ateisten blir förutsättningslös kärlek en myt, den kan inte finnas i den verklighet vi skapat här.
Samtidigt har vi inte glömt. Vi kommer att minnas. Och inte bara ett liv, ett sekel, ett millenium. Vi kommer att minnas through the ages. Alltså: minnet av Kärleken kommer att förfölja oss genom hela den illusoriska tiden! (Vilket ju också betyder att glöden inte kommer att dö, vare sig det går 1000 år eller en miljon år, trots att vi hela tiden tror att den håller på att slockna.)
Someday when we meet up yonder,
We'll stroll hand in hand again.
And/ in a land that knows no parting,
Blue eyes crying in the rain.
Men! Vi som aldrig skulle ses igen! Minsann, vi ses igen. Vi möts "däruppe", vi kommer att gå hand i hand i det land som inte vet av några separationer. Så var allt som det skulle ändå!
(Jag tror f ö att musik och texter är kanaliserade mycket oftare än vi kanske tror...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar