När jag var yngre, blev jag väldigt illa berörd av tanken på "nirvana". Ett utslocknande av den personliga identiteten var det värsta jag kunde tänka mig. Hur kunde någon eftersträva det?
När jag började med En kurs i mirakler så tänkte jag förstås på tankarna jag haft om nirvana, som ett förebud till mötet med processen att göra egot ogjort. Jag tänkte att det var egots rädsla för att försvinna jag varit i kontakt med.
Igår började jag plötsligt tänka på det som ett minne av (den illusoriska) separationen istället. Att i det avgörande ögonblicket när Guds Son glömde att skratta åt den dåraktiga idén, så upplevede Han-Vi-jag det som en utplåning, en förlust av Identitet.
Vad tror ni?
3 kommentarer:
Jag skrev en kommentar här igår men den verkar inte kommit fram???
Vad gör jag för fel?
Lena
Hej.Jahaa, hoppas nu detta går fram. Jag är inte så hemtam på bloggande som du förstår...
Idag skulle jag vilja kommentera "egots rädsla för att försvinna" som du skriver. Den rädslan är väl ett isberg som allt annat. Vi märker bara av den lilla isbit som guppar på ytan. Om man verkligen vill gå genom och skingra rädslan för utplåningen av personligheten/den identitet/kropp man tror man har tycks den väg som David och folket på Awakening Mind följer vara en möjlighet. Det handlar om att helt och hållet lita på den Helige Ande och är med andra ord vad EKIM mynnar ut i. Det har kommit en serie artiklar från AM för ett tag sedan och jag kan skicka över en av dem om du vill. (Och talar om hur man får in ett sjusidigt dokument här.
Mirakelhälsningar
Lena
Hihi, ja det är inte alltid så lätt att förstå vad som hänt på internet. Jag ska försöka lägga in en e-postadress i min profil så kan du maila i stället! (Men hinner inte just nu, men i veckan hoppas jag.)
Skicka en kommentar