När jag var yngre, blev jag väldigt illa berörd av tanken på "nirvana". Ett utslocknande av den personliga identiteten var det värsta jag kunde tänka mig. Hur kunde någon eftersträva det?
När jag började med En kurs i mirakler så tänkte jag förstås på tankarna jag haft om nirvana, som ett förebud till mötet med processen att göra egot ogjort. Jag tänkte att det var egots rädsla för att försvinna jag varit i kontakt med.
Igår började jag plötsligt tänka på det som ett minne av (den illusoriska) separationen istället. Att i det avgörande ögonblicket när Guds Son glömde att skratta åt den dåraktiga idén, så upplevede Han-Vi-jag det som en utplåning, en förlust av Identitet.
Vad tror ni?



